KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET

Jag hade satt mej där på bänken och väntat på bussen som vilken fredag som helst. Dock hade något känts annorlunda. Antagligen hade det bara varit sommarvärmen. Eller fågelsången. Eller något annat, jag hade inte riktigt varit säker. Jag visste i alla fall att sommaren var på väg. Överallt hade blommorna sligit ut och jag hade inte sett ett enda par långbyxor. Det var som om hela staden dansade runt. Alla var så lyckliga. Jag satt där på bänken och bara njöt, njöt av doften från körsbästrädet vars blommor ringlade ner precis över mej, njöt av den varma vinden som smekte mitt blonda hår, njöt av livet.
Jag hade väckts ur mina tankar av att någon hade satt sig ner bredvid mej. Jag hade vänt mej åt hans håll, mest av ren nyfikenhet. Och jag minns fortfarande känslan jag fick när våra blickar möttes för första gången. Det var som om hans djupt bruna ögon sökte sig till min själ, kysste den. Kysste den utan att ha sagt ett ord. Som om jordens alla fjärilar hade fått i uppdrag att samlats i min mage och kittla mej med sina sammetslena vingar.
Utan att ens ha pratat med honom visste jag att det var med honom jag ville leva resten av mitt liv med.
Jag visste att det var han som skulle sjunga för mej när åskan mullrade. Att det var med honom jag skulle kyssas de vackratse sommarkvällarna. Jag visste att det var till han jag skulle ge mej till.
Jag hade inte kunnat tänka klart. Det enda som befann sig i mitt huvud var fjärilarna som hade sökt sig uppåt i min kropp.
Vi pratade. Bussen jag väntat på passrade men det hade jag inte reagerat på. Vi bara pratade.

Mitt liv var från den dagen fulländat. Jag hade hittat honom som skulle bli min, bara min. Och jag var hans. Efter den vackra fredagen hade jag inte spenderat en dag utan honom. Han var mitt allt, min själ, min sång.

Jag väcks upp ur mina tankar och jag vaknar upp i min mardröm. Det var min tur nu, min tur att lägga den vackert klarröda rosen på kistans kontrastvita lock. Jag böjer mej ner och viskar,
-"Det var verkligen kärlek vid fösta ögonkastet. Trotts att vi inte längre lever i samma värld vet jag att vår kärlek aldrig kommer att ta slut, den är oändlig förevigt..."